Maja var min katt, min bebis, mitt allt i över 12 år. I slutet av oktober 2019 avled hon tyvärr av akut njursvikt och jag kommer alltid att sakna henne. Hon hade tidigare sin egen blogg, men då det var för få läsare och den uppdaterades alldeles för sällan, så tog jag bort den. Numera kommer jag mest skriva om henne när jag saknar henne och tänker på henne, vilket jag gjort konstant sen hon gick bort.
Maja blev som sagt över 12 år gammal och hon är det enda husdjur som jag har haft så länge. Jag skaffade henne tillsammans med ett ex och då hade vi två katter, Maja och hennes bror Nisse.
Tyvärr avled Nisse tidigt (tror han blev ungefär 4 år) i en vanlig sjukdom hos katter och han är mycket saknad. Nisse levde dock sina sista år hos mitt ex, då efter jag och mitt ex Henrik flyttade till Karlskrona 2009 så klarade han inte flytten och började kissa och skita där han tyckte att det passade. Även Maja tryckte han ner rätt rejält och efter att vi delade på dem så mådde bägge katterna mycket bättre.
Maja var mycket social med mig och Henrik och vissa utvalda främlingar. Hantverkare och pizzabud var något av det värsta hon visste! För att inte tala om dammsugaren! Nej, Maja var en riktig ”scaredy cat” och tyckte generellt inte om när det kom hundar eller när det plingade på dörren. Till sist blev hon mindre rädd, även om hon inte blev helt botad från alla sina rädslor.
Hon hade många smeknamn. Oftast var det ”Bebis” eller ”lillefis” som gällde. Ibland kallades hon också för ”Knäppekatt”, ”Katten”, ”Puttytat” eller ”Tiny Farts/ Little Fart”. Hon var otroligt pratglad. Det var när hon var tyst man var orolig. Hon berättade om precis allt, särskilt spännande var det att tala om när hon skulle bajsa. Det fanns inget bättre än det, tydligen. Annars gnällde hon ofta efter mat, vatten, när hon ville gosa, se på tv/sitta i soffan eller när hon vill ha godis eller gå ut på balkongen och extra gnällig blev hon om någon rutin ändras.
Maja led också av mardrömmar. Det innebar att hon vaknade helt plötsligt och bara skrek, och då kom vi och tröstade henne. Det beteendet började sommaren då jag och Henrik hade flyttat till Växjö och skulle lämna henne på kattpensionat i en vecka. Det förstörde hennes svaga psyke oerhört mycket. Hon trodde väl att vi aldrig skulle komma tillbaka efter att vi hade lämnat henne där. Det var dock inget fel på kattpensionatet, men för Maja var det asjobbigt. Hon skrek hela vägen hem och i flera timmar efteråt och sen dess får hon alltså mardrömmar. De varade resten av hennes ”korta” liv. 12+ år med den här katten var verkligen alldeles för kort. Jag hade hoppats på att jag skulle få ha henne vid min sida i många långa år till, men så blev det inte.
I det stora hela var hon en helmysig katt som var pratglad, kelig och social med sina utvalda personer. Det bästa hon visste var att sitta i mitt knä när jag satt i soffan och såg på tv. Ibland satt hon också i mitt knä när jag sitter vid datorn och på nätterna sov hon oftast på min sida av sängen och ibland gärna en stund under täcket.
Ja, det var väl det jag hade att säga om Maja. Visst är hon söt? Och fy fan vad det är tomt utan henne. Dock så är en ny katt in i livet, en Ragdoll som förmodligen kommer heta Majken. Information om henne kan ni läsa senare.
I huvudet på en Grand Danois galning 